What if...

Jag hade en mycket trevlig stund tidigare idag när jag pratade med min syster i telefon. Om det finns någon som kan slå mig på fingrarna och vara elakare än jag så är det hon. Hon ger skadeglädjen ett ansikte, bara en sån sak... När jag bröt foten förra året garvade hon så att tårarna sprutade, men det tar jag gärna eftersom jag hade lika roligt åt henne när hon fick ryggskott. Är det bara i en dysfunktionell familj man kan känna en sån kärlek? I stället för att tycka synd om varandra och känna medlidande vill vi vara värst och bräcka varandra i vår misär. Idag roade vi oss med att leka What if... Det gick i stort sett ut på hur vi skulle kunna göra oss av med oönskade personer i vår omgivning och på vilka sätt det skulle göra våra liv mer fantastiska att leva. Har bara en sak att säga nu syrran: Vi hoppas på att alla goda ting är fyra ;-).