fredag 8 januari 2010

Djurvänner är för härliga

Jag fick frågan häromdagen om jag skulle skaffa en ny/till katt nu när Gustav inte finns längre. De allra flesta skulle nog tycka att jag redan har för många... Ännu ett exempel på att allting är relativt och att alla har tolkningsföreträde.
Svaret är; nej, det ska jag inte göra. Det finns flera anledningar till det. De två största är att den senaste var ju inte riktigt meningen, men i första hand beror det på att Gustav tog så stor plats. De som finns kvar förtjänar mer av min tid.
De verkar förresten inte alls sakna honom. Kanske de njuter av den ökade uppmärksamheten från mig. Kanske de på sitt sätt stött ut honom ur flocken för länge sedan. De har vetat länge att han var sjuk och de gjorde också sitt bästa för att stötta honom. Men naturen har sin gång, survival of the fittest...
Jag märker redan att hierarkin i flocken har förändrats och det dröjer nog inte länge innan Steffo intar alfahannen/honans plats vid min huvudkudde.
Sorgen, saknaden, värken efter Gustav är stor. Vet att den aldrig kommer gå över helt, men om jag kunde skulle jag snabbspola tiden fram tills den blir lite lättare att bära. Nu går ju inte det och det gör mig än mer tacksam för de jag har kvar och all den kärlek de ger mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar