Hur tänker jag nu?

Jag har aldrig hävdat att jag är normal (hemska tanke). De som känner mig vet också att jag nu t o m är stolt ägare till ett läkarintyg som säger att jag faktiskt inte är riktigt frisk i skallen. Ibland händer dock något som gör att jag förvånar mig själv. De senaste dagarna har jag legat nerbäddad hemma i soffan (med gott samvete) eftersom jag har haft feber. När man har varvat några dygn med konstiga drömmar, feberfantasier och annat otäckt hamnar man till slut i ett tillstånd som kan vara svårt att beskriva för den oinvigda. Alla världens bekymmer faller i glömska och man bara är. För att inte helt förlora förståndet (hjärnan har en väldigt hög självbevarelsedrift) finner man sig tänka på endast en sak om och om igen. Denna sak tar över allt annat och man inser att man måste lösa problemet, inte bara för sitt eget utan också för världens bästa. Vilken är nu denna viktiga frågeställning undrar ni? Krig, svält, pandemier? Nej, mina vänner, det jag har sysselsatt mig med det senaste dygnet är att fundera över vad som är svårast; vissla med kaksmulor i munnen eller sjunga med densamma fullproppad med halstabletter? Ni behöver dock inte oroa er, jag är fullt och fast bestämd över att ta reda på svaret så fort jag orkar resa mig ur soffan. Måste bara slumra en stund till först...